gazela

På morgonen när jag öppnade sovrumsdörren kom hon springades så glatt. Vi lekte och kelade massa innan vi skulle åka iväg till veterinären med hennes öga. Hela vägen i bilen låg hon på rygg i mitt knä och ville bli klappad på magen (hon älskade att ligga på rygg i knät). Det var lång väntetid och vi busade i buren innan vi fick komma in. Vi fick en salva till ögat eftersom hon fått inflammation. En sten lättade från mina axlar, då jag var rädd för att de skulle hitta mer "fel" på henne än bara ögat. Vi åkte hem och jag lämnade av henne hemma för att åka och hämta ut medicinen på apoteket och sen jobba ett par timmar.
När jag var på väg hem ringde Kalle och frågade vad veterinären gjort med henne egentligen, hon kunde inte ens gå utan att ramla omkull och bara satt still och reagerade inte när man pratade med henne. Jag lyfte upp henne och försökte gulla med henne men då kastade hon huvudet bakåt och stretade emot, försökte ge henne mat och fick henne att äta lite grann men när hon skulle gå ifrån matskålen vinglade hon och ramlade runt. Ringde telefonveterinär som tyckte det lät allvarligt och ringde vidare in till Falu djursjukhus och fick komma in akut.
Det var väntetid igen, men den här gången gick det inte att busa med henne eller sysselsätta henne. Hela tiden kollade jag så att hon verkligen levde där hon låg orörlig i buren.
Vi fick lägga upp henne på britsen och inte ens där gjorde hon något ljud ifrån sig. Veterinären berättade att hon hade vattenskalle och att hennes hjärna aldrig skulle utvecklas normalt. Detta gjorde att hon inte hade något balanssinne, och det i kombination med ögat gjorde att hon inte ens kunde sitta upp utan att ramla omkull. Inte nog med det så hade hon bara ett öga och det ögat var också missbildat. Hon gick ut för att rådgiva med sina kollegor från Uppsala djursjukhus och kom tillbaka efter en stund. Den stunden kändes som en evighet, och hela tiden visste jag var hon skulle säga ! Jag bara stod där och tittade på den lilla kattungen som var helt hjälplös. Den som tidigare hade varit helt pigg och lekfull. Jag ville bara lyfta upp henne och göra så att allt skulle bli bra, men jag kunde inte rädda henne. Det fanns ingenting jag kunde göra.
Veterinären kom in igen och sa "hade det varit min kattunge hade jag låtit henne somna in nu". Jag var med och smekte hennes huvud och såg när hon somnade in. Hon vaklade bort till kanten på britsen och låg med huvudet nästan över kanten. Jag satt där med henne en stund och kelade med henne tills veterinären konstaterade att hon nu var borta.
Gick ut till receptionen och betalade. Betalade för min döda katt, som knappt fick 12 veckor i livet. Fick ett stort a4-kvitto på min döda katt, vem fan har kommit på en sån idiotisk idé att ge ett kvitto på något sådant ?! Jag slängde ner det i buren tillsammans med den där idiotiska salvan vi fick utskrivet hos första veterinären, gick genom vänterummet ut, med en tom kattbur !
När vi nästan var hemma mötte vi en bil, där ena framlyset lyste mycket svagare än det andra. Precis som Leia's ögon gjorde.
Kom innanför dörren och möttas av hennes bädd som hon spytt ner innan vi åkte. Hennes små matskålar som stod lite överallt efter den tidigare färden till veterinären.

Jag kan inte förstå hur den första veterinären vi var till kunde säga att allt var bra, att hon var helt normal och att hon skulle klara sig fint. De borde ha sett det här. Det var tydliga missbildningar som Falu djursjukhus kunde se efter att bara ha tittat på henne i en minut.

Och nu är hon borta. Även om vi hade haft henne så kort tid så hade vi fäst och vid henne ! ♥ Det känns tomt i hjärtat.