gazela

Nu är det snart nytt år. Var tog 2011 vägen ? Det är lite läskigt vad tiden går. Denna December måste ha varit en utav de sämre månaderna på hela året. Stress, stress, stress... Kroppen säger ifrån också antar jag. Igår natt vaknade jag och mådde illa och spenderade halva natten med huvudet i toalettstolen. Ont i magen och yr i huvudet eftersom man inte fick behålla något som man stoppade i sig. Kändes inte riktigt som magsjuka eftersom jag då inte brukar ha ont i magen, så konstaterade att jag fått matförgiftning. Åt lunch med Johanna på jobbet i Onsdags och vi köpte varsin thailåda. Kommenterade redan då att maten smakade lite konstigt men trodde att det var för att jag var på väg att bli lite förkyld, då kan ju maten smaka lite annorlunda. Men efter 12 timmars magsmärtor och kräkande lär jag nog inte kunna äta kyckling på ett tag.
Imorgon åker vi till Thailand. Det har väl varit drömmen i stort sett hela livet att få åka till detta paradis som alla pratar om. Men jag har inte fattat att vi ska åka än. Har slängt ihop packningen nu på kvällen och bara hoppas att jag har fått med allt och att vi kommer fram som vi ska och att inget mer händer.
Tåget går kvart i tio, planet tjugo över två. Vi kommer fram lagomt så vi hinner fira nyår där. Och det ska bli så himla skönt att inte fira nyår hemma i år och slippa hela den där supar-grejen som alltid är över nyår. I år har jag verkligen ingen lust. Jag ska sitta i solen och inte dricka en enda droppe alkohol (och om jag gör det så blir det väl kanske något glas champange bara) med min älskling och bara njuta av att få vara ledig och ha semester. ♥

Jag har inte bloggat på hur länge som helst nu. Jag har svårt att bestämma mig för hur mycket/hur lite jag ska dela med mig av mig själv i bloggen. När jag började blogga för flera år sedan var det som något slags ventilationssystem där jag bara skrev av mig om allt som pågick i mitt huvud, men sedan har jag blivit mer sparsam med vad jag delar med mig av. Både på gott och på ont. Ibland behöver man bara rabbla ur sig allt, samtidigt som man inte vill att alla ska veta. Men och andra sidan är mina tankar inte något att hymla om. Jag är inte precis den som inte står för vad jag tycker, tänker och känner. Men nu när jag ändå sitter och skriver det här så är det något som tar emot och jag undrar om jag verkligen ska publicera detta.
För att göra en lång historia kort så lever mitt liv en berg och dalbana just nu. Mina vänner är gravida, köper hus och bildar en framtid. Jag försöker vara glad för deras skull (och tro mig, det är jag. De är värda allt det där !), samtidigt som jag känner "kul för dig, men tråkigt för mig". Medans alla andra tar flera kliv framåt i vuxenlivet står jag still och väntar på att något ska hända. Ibland är jag orolig för att jag längtar för mycket så att jag aldrig någonsin kommer få det där. Och jag måste ju erkänna att det gör lite ont i hjärtat när någon kommer med goda nyheter. Och så har det väl varit mer eller mindre i flera år nu. Det är otroligt jobbigt att inte kunna glädjas riktigt med sina närmaste vänner.
Och apropå vänner är jag otroligt less på vänner som klagar på att man inte ställer upp och inte finns där. De som jag bryr mig om skulle jag göra vad som helst för ! Och då blir man ganska ledsen när man får läsa en massa inlägg på bloggar, facebook m.m om att de inte har några vänner som ställer upp när det är jobbigt. Jag är av åsikten att om det är jobbigt så väljer man vilka man talar om det för och ger dem chansen att förstå. Om man inte talar om det för någon kan man heller inte förvänta sig att de ska ställa upp ! Dessutom är det bland det värsta jag vet när folk sitter och skriver sånt skit på internet, i stället för att bara slänga iväg ett sms och tala om att man mår dåligt och fråga om man ska ses !

Nej, nu skiter jag i detta och hoppar in duschen. Snart kommer Katarina hit och vad jag har förstått är hon inte heller på sitt bästa humör idag, men som tur är så brukar vi kunna kämpa oss igenom det mesta och ha roligt ändå. ♥

Det var med en tår i ögat jag möttes av denna video på flera ställen på internet denna morgon. Det är hemskt hur elaka barn & ungdomar kan vara mot varandra. Vad som är ännu mer hemskt är att de som får folk att känna sig såhär, som den här pojken gör, inte förstår vad det kan göra med en människa. Att man faktiskt kan förstöra livet för en människa eller till och med för de runt omkring som står hjälplösa och måste se detta varje dag. Jag minns hur det var i skolan och det är inget jag vill spola tillbaka tiden till ! Och det är med sorg man ser att inget har förändrats. Det finns alltid de som måste trycka ner andra för att själva känna sig bättre. I stället för att bara gå emot strömmen och göra något verkligt bra och finnas där för den personen som behöver det. Jag antar att det har med grupptryck att göra, men vem/vad är det som avgör om en människa är tillräckligt bra eller inte ? Varför är det så oacceptabelt att vara annorlunda eller att vara sig själv ? Jag önskar att alla människor kunde ta sig en tankeställare på detta och förstå att alla är lika mycket värda och att ingen ska behöva gå igenom sånna hemska år som många barn & ungdomar gör. Vissa tar sig ur det och kommer ur starkare än någonsin, medans det för vissa kan innebära hemska konsekvenser. Tänk på det !

Hade en plåtning för ett tag sedan där jag ansvarade för makeupen. Tog med mig Kalle's kamera och försökte fota lite backstage-bilder där både fotografen och modellen var med, men försökte mig även på att ta lite fina bilder på min otroligt snygga vän, Alexandra, som var modell. Men då jag inte har lärt mig inställningarna överhuvudtaget på kameran så blev ju inte bilderna några toppbilder såklart, men Alex var ju lika vacker som vanligt ! Eller vad tycker ni ?