gazela

Från och med nu hittar ni mig på http://linaerica.blogg.se.

Att riktiga vänner inte växer på träd kan vi nog alla konstatera. Jag är så glad att jag har träffat de människor jag har i mitt liv, det är människor som jag vet alltid kommer finnas i mitt liv. De kommer alltid backa upp mig, de kommer alltid stötta mig, de kommer alltid att finnas där för mig. Jag är så otroligt tacksam ! Många av dessa personer är människor jag inte har känt så länge. Men de har blivit mina närmsta & bästa vänner. Vänner som hittills visat sig finnas där när jag minst anat det.

För mig är en riktig vän någon som ställer upp, även om man själv har mycket. Någon som hör av sig och frågar hur man mår, stöttar en när man har det jobbigt. Någon man kan dela båda glädje och sorg med. Och någon som man kan prata om allt med, även saker som rör varandra. Stör man sig på något kan man säga det i stället för att prata bakom ryggen. Det tycker jag att jag har gjort. Jag har sagt vad jag tycker, det får bära eller brista. Vissa gånger har det brustit. Men jag har i alla fall varit ärlig. Och bara för att man inte är vänner längre går jag inte runt och snackar skit om den personen, men jag står fortfarande för min åsikt. En gång har man ju ändå varit vänner och haft minnen tillsammans. Bara för att man inte längre är det, vad ger dig rätten att gå runt och snacka massa onödigt skit om någon som du en gång i tiden tyckt om ? Jag förstår inte riktigt det. Jag har många fina minnen, med många av mina gamla vänner. Minnen som jag aldrig kommer glömma även om vi inte umgås idag.

Stå för vad ni tycker och säg det till den personen i stället för att prata bakom ryggen ! Och om det inte löser problemet, så gå vidare med ditt liv. Ibland glider man ifrån varandra helt enkelt, det är sånt som händer. Livet går vidare. Och det borde gå vidare med fina minnen utan skitsnack...

Jaha, då är vi där igen då... Antar jag. Den där tiden på månaden då ingenting känns bra, då jag bara vill sätta mig ner och gråta och inte orkar någonting. Jag är så trött så jag inte vet var jag ska ta vägen när jag kommer hem från jobbet och huvudvärken smyger sig på. Och någon läkartid fick jag inte förän i augusti ! Känns lagom kul att man ska må såhär hela sommaren. Tur man har tre veckors semester ! I hate this feeling.
Sånna här stunder blir allt smått helt plötsligt så himla stort. Saker som man kanske inte annars ens hade brytt sig om känns som jordens undergång. Saker som att du inte får mat direkt när du är hungrig, eller att du känner dig rastlös och uttråkad... Minsta lilla sak som går emot en känns som att det är jordens undergång. Löjligt tänker många nu ! I alla fall dom som aldrig har upplevt detta själv, eller som inte kan sätta sig in i hur det känns att må såhär. Det handlar inte om något vanligt problem som alla kvinnor har en gång i månaden, detta är så mycket värre ! Inte nog med att humöret svänger som en berg och dalbana, man ska ha ont i hela kroppen och vara så trött att benen knappt bär en också. Och man ska bli ledsen och deprimerad för ingenting...
Men jag antar att dessa problem kombinerat med en massa annat bara blir kaos.

Hallå där i sommarvärmen !

Jag har inte uppdaterat på ett tag av diverse anledningar. I slutet på förra veckan och i helgen har jag sovit all min lediga tid ungefär. På lördagen somnade jag direkt efter jobbet kl 17, och vaknade när K tyckte att det var dags att äta klockan 21. Sen hamnade jag i sängen direkt efter maten igen. Så har jag hållt på den senaste veckan i stort sett. Fruktansvärt trött och slut har jag varit. Jag har kunnat sova hur mycket som helst, utan att ens vakna och tycka att det inte går att sova längre... Nu tror jag att jag har sovit bort det mesta av det viruset som jag måste ha haft i kroppen.

Inte nog med det så har det varit en massa andra tråkigheter, tänker inte säga så mycket mer om det än att jag har så himla fina arbetskamrater som förstår, stöttar, ställer upp och visar att de bryr sig på alla sätt och vis ! Plus att jag har blivit begåvad med underbara vänner som hört av sig och visat sitt stöd. Jag är så lyckligt lottad ! ♥

Idag har jag varit i Gustafs och njutit av solen och lite mammakärlek. ♥ Vad skulle jag göra utan henne ?

Och alla ni som ringer, sms:ar och hör av er.... Ja, jag har tagit bort facebook för tillfället ! Av anledningen att jag behöver lite ensamtid nu. Tänk att det ska bli så stort av något så litet som att inaktivera sin facebook-sida ;) Tack för att ni bryr er, och ni behöver inte oroa er. Jag lever och överlever nog denna kamp också, precis som alla andra. Tack vare allt underbart stöd jag får från er nära & kära !

Nu har jag inte bloggat på länge och nu kommer det inlägg som kommer att komma rakt ifrån hjärtat ! (som jag säkert kommer ångra sen att jag ens skrev, eller kanske inte, skitsamma...)

Jag är så fruktansvärt trött på att i hela mitt liv har jag omgivits av människor som bara utnyttjat mig. Och jag kanske får skylla mig själv, för jag är alldeles för snäll. Jag vill alltid ta hand om alla andra, vill alltid att alla andra ska ha det bra, vill alltid göra de omkring mig glada. Men aldrig, inte en enda gång, har jag fått något tillbaka för detta. Jag har torkat tårar, jag har suttit uppe halva natten och oroat mig, jag har gjort allt för att visa att jag bryr mig. Men det har aldrig räckt till, och åter igen har vi det där med att jag är för snäll. Det tycks alltid drabba mig själv i slutändan. Jag vet inte vem jag är mest arg på; mig själv eller på de människor som åter och åter igen gör mig besviken. Jag önskar att jag inte var så jäkla snäll hela tiden, utan att jag kunde tänka mig själv och bara sluta acceptera att folk beter sig som skit ! Men jag är en sån människa som alltid ger alla människor en chans, och ofta till och med fler chanser, fast jag vet innerst inne att jag troligtvis inte kommer tjäna något på det för egen del. Jag är en sån människa man kan kalla dumsnäll. Även om jag alltid säger vad jag tycker och tänker utan att vara rädd för reaktionerna det kan få. Men ibland låter jag helt enkelt mig själv gå runt och må dåligt bara för att andra ska må bra. Det får vara ett slut på det nu.

Jag har träffat några människor det senaste året som jag vet ställer upp för mig och som jag vet att jag får något tillbaka av. Som ger lika mycket som jag ger... Och det är de personerna jag kommer hålla fast vid ! Ni är guld värda. ♥

Jaha, då var vi här igen... Den tiden på månaden då man kan sätta sig ner och grina för ingenting, och allting känns hopplöst. Är måttligt trött på att må såhär... Jag tror inte att någon som inte går igenom samma sak själv kan förstå hur jävla jobbigt det är.
Jag tog nyss en springtur för att försöka göra av med all negativ energi. Det hjälpte lite i alla fall, men nu sitter jag här inne igen och känner ungefär likadant som jag gjorde innan. Plus huvudvärk.
Jävla gnällinlägg det här blev då !

Ska nog sätta mig ute i solen en stund, om den nu vill behaga sig att vara framme ett tag till innan den går i moln. Föresten, nu har de sopat gatorna och allt känns genast mycket mer vårigt och härligt ! Nu kan man åka inlines också ;)

Herre gud vad jag kan bli irriterad på mig själv ibland ! Idag känner jag mig sprudlande av energi. Solen skiner ute och allt känns enkelt. Till skillnad mot igår när allt kändes upp och ner och fel, fel, fel... Jag vet att vissa av mina nära & kära stör sig på mig nu, men då får de göra det. De får allt att låta så enkelt och det stör mig. Jag är inte 18 längre. Jag är 25 och känner stressen över att komma på vad jag ska göra med mitt liv. För er som fortfarande lever i 20-års åldern, fine för er. Ni har tid på er att göra det ni vill göra, och tid på er att tänka efter. Och nu säger ni "det har du också, du är bara 25". För mig är det inte så bara. Innan jag har kommit på om jag ska utbilda mig eller inte tex hinner det troligtvis gå minst 2 år till, sen är det minst 3 år att utbilda sig, vilket innebär att jag hinner passera 30 innan jag är färdig. Spelar det någon roll ? Nej, egentligen inte ! Det får väl ta den tid det tar. Jag ser inget hinder med att plugga, skaffa familj, resa eller vad jag nu vill göra samtidigt. Vad som tynger mig nu är att jag står still. Eller nej det gör jag väl egentligen inte heller. Jag utvecklas hela tiden och lär mig nya saker varje dag. Men jag är trött på den här "stan", trött på att alltid umgås med samma folk, trött på vänner som snackar skit och ord som inte betyder någonting.

Vissa dagar, sånna dagar som idag, känner jag mig full av sprudlande energi och det känns som att jag skulle kunna besegra världens alla problem. En sån dag där jag känner mig peppad, för att jag vet att jag kan göra precis allt det jag vill göra. Jag kan uppnå mina drömmar och ta mig ur den här skiten bara jag vill. Men sedan kommer frågan; hur ?
Det här humöret kan vända som på en femöring. Det räcker med världens lilla skitgrej för att få mig ur gängorna. Jag försöker att hitta saker som ger mig energi, i stället för saker som tar den. Men någonstans på vägen tycks jag ha en förmåga att ändå luta mig tillbaka på det som tar min energi. Kanske för att det är tryggt. Men hur kan det vara tryggt att leva på något som tar all min positiva energi och bara får mig att känna mig sämre ? På något sätt måste jag hitta min egen väg och ta mig ur allt det här ! Jag vet bara inte hur ?

Nu är det snart nytt år. Var tog 2011 vägen ? Det är lite läskigt vad tiden går. Denna December måste ha varit en utav de sämre månaderna på hela året. Stress, stress, stress... Kroppen säger ifrån också antar jag. Igår natt vaknade jag och mådde illa och spenderade halva natten med huvudet i toalettstolen. Ont i magen och yr i huvudet eftersom man inte fick behålla något som man stoppade i sig. Kändes inte riktigt som magsjuka eftersom jag då inte brukar ha ont i magen, så konstaterade att jag fått matförgiftning. Åt lunch med Johanna på jobbet i Onsdags och vi köpte varsin thailåda. Kommenterade redan då att maten smakade lite konstigt men trodde att det var för att jag var på väg att bli lite förkyld, då kan ju maten smaka lite annorlunda. Men efter 12 timmars magsmärtor och kräkande lär jag nog inte kunna äta kyckling på ett tag.
Imorgon åker vi till Thailand. Det har väl varit drömmen i stort sett hela livet att få åka till detta paradis som alla pratar om. Men jag har inte fattat att vi ska åka än. Har slängt ihop packningen nu på kvällen och bara hoppas att jag har fått med allt och att vi kommer fram som vi ska och att inget mer händer.
Tåget går kvart i tio, planet tjugo över två. Vi kommer fram lagomt så vi hinner fira nyår där. Och det ska bli så himla skönt att inte fira nyår hemma i år och slippa hela den där supar-grejen som alltid är över nyår. I år har jag verkligen ingen lust. Jag ska sitta i solen och inte dricka en enda droppe alkohol (och om jag gör det så blir det väl kanske något glas champange bara) med min älskling och bara njuta av att få vara ledig och ha semester. ♥

Jag har inte bloggat på hur länge som helst nu. Jag har svårt att bestämma mig för hur mycket/hur lite jag ska dela med mig av mig själv i bloggen. När jag började blogga för flera år sedan var det som något slags ventilationssystem där jag bara skrev av mig om allt som pågick i mitt huvud, men sedan har jag blivit mer sparsam med vad jag delar med mig av. Både på gott och på ont. Ibland behöver man bara rabbla ur sig allt, samtidigt som man inte vill att alla ska veta. Men och andra sidan är mina tankar inte något att hymla om. Jag är inte precis den som inte står för vad jag tycker, tänker och känner. Men nu när jag ändå sitter och skriver det här så är det något som tar emot och jag undrar om jag verkligen ska publicera detta.
För att göra en lång historia kort så lever mitt liv en berg och dalbana just nu. Mina vänner är gravida, köper hus och bildar en framtid. Jag försöker vara glad för deras skull (och tro mig, det är jag. De är värda allt det där !), samtidigt som jag känner "kul för dig, men tråkigt för mig". Medans alla andra tar flera kliv framåt i vuxenlivet står jag still och väntar på att något ska hända. Ibland är jag orolig för att jag längtar för mycket så att jag aldrig någonsin kommer få det där. Och jag måste ju erkänna att det gör lite ont i hjärtat när någon kommer med goda nyheter. Och så har det väl varit mer eller mindre i flera år nu. Det är otroligt jobbigt att inte kunna glädjas riktigt med sina närmaste vänner.
Och apropå vänner är jag otroligt less på vänner som klagar på att man inte ställer upp och inte finns där. De som jag bryr mig om skulle jag göra vad som helst för ! Och då blir man ganska ledsen när man får läsa en massa inlägg på bloggar, facebook m.m om att de inte har några vänner som ställer upp när det är jobbigt. Jag är av åsikten att om det är jobbigt så väljer man vilka man talar om det för och ger dem chansen att förstå. Om man inte talar om det för någon kan man heller inte förvänta sig att de ska ställa upp ! Dessutom är det bland det värsta jag vet när folk sitter och skriver sånt skit på internet, i stället för att bara slänga iväg ett sms och tala om att man mår dåligt och fråga om man ska ses !

Nej, nu skiter jag i detta och hoppar in duschen. Snart kommer Katarina hit och vad jag har förstått är hon inte heller på sitt bästa humör idag, men som tur är så brukar vi kunna kämpa oss igenom det mesta och ha roligt ändå. ♥